Kan varna er redan nu att detta är ett extremt negativt inlägg. Men jag måste få skriva av mig någonstans.

Usch. Mår så dåligt. Hamnar bara djupare och djupare i min depression. M märker av det med.
Pratade i telefon med honom nyss. Nämnde att jag inte mådde något bra, psykiskt.

Då sa han direkt; Kan det inte ha att göra med att du hela tiden tänker på din vikt, att du inte äter nått och tränar hela tiden. Du blir irriterad på mig hela tiden också för småsaker. Jag har märkt länge att du är nere, E med.

Jag är en hemsk människa. Jag förtjänar inte att bli älskad. Känner mig så otroligt tjock och äcklig. Sommaren står snart och knackar på dörren. Jag får panik helt enkelt. Är på bristningsgränsen. Höll på att börja gråta i telefonen. Men jag måste hålla humöret uppe, i alla fal i en timme till. Sen slutar jag.

Det värsta är att jag ska till skolan idag också! Helvete. Vill verkligen inte, bara tanken på skolan framkallar världens ångest. Att sitta där i 3 timmar och lyssna på någon slags föreläsning.
Vill bara hem och krypa ner under täcket, bli omhållen och gråta ut. Gråta ut för att jag är så otroligt misslyckad. Världens mest misslyckade människa.

Mitt examensarbete ska vara klart nästa måndag, jag har inte ens börjat. Kan inte programmen vi jobbar i. Ångest igen.

Det känns som hela mitt liv har stannat upp. Min vikt står stilla, den går inte ner hur mycket jag än försöker. Jag har ett jobb som det inte händer ett smack på. Jag är fast i en håla utanför Stockholm. Har vänner som inte märker att jag mår dåligt. Jag vet inte vad jag vill bli, eller jag vet men är så jävla dålig. Kommer aldrig komma in på utbildningen som jag vill gå. Jag kommer sluta upp i kassan på ICA.
Jag har ett sådant patetiskt liv. Ett liv som inte är värt att leva. För varför ska jag leva om jag ändå inte gör någon nytta? Allt jag ställer till med är besvär. Besvär för mig och för andra. En belastning helt enkelt.

Behöver ha någonting att glädjas åt. Men vad skulle det kunna vara. Det jag skulle bli glad utav är att få bli smal. Få längre ben, tjockare och fylligare hår. Det är omöjligt. Lika bra att ge upp.
Känner mig tjockare än någonsin, större och fulare än när jag började banta i November förra året. Kan tillägga att jag har gått ner 12 kg. Inte fan syns det! Min målvikt då var 47 kg. Nu vill jag ner till minst 42. Känner mig obekväm i allt jag sätter på mig. Förutom mjukisar och hood-tröjor. Men det får jag inte ha på mig på jobbet. Måste se proper ut.

Vet faktiskt inte om jag någonsin kommer hitta ut ur denna dimma. Detta dunkel som ständigt är runt omkring.
Allt jag vill är att ha en vän. En vän som förstår, en vän som stöttar utan att dömma. Jag har ingen att prata med.