En ny start

Vet inte riktigt hur jag ska börja, men jag tänkte att jag skulle berätta lite om varför jag började förakta min egna kropp.

Jag har alltid varit den korta, mullig tjejen bland mina vänner och familj.
Det är väl ingen som direkt har påpekat det. Men jag har verkligen skämts över min kropp. Över hur jag ser ut.

Både min syster och mamma är långa, smala. Har långa fina ben.
Jag har fått min pappas kropp. Kort och stubbig. Hatar det. Har jag alltid gjort.

Även mina vänner är alla runt 170 cm, smala, långa ben. Allt jag inte har. Allt som jag älskar. Varför har jag fått en sådan ful kropp?

När jag var mindre sökte jag till balettakademin för att gå på lågstadiet där. Jag kom till sista uttagningsprovet.
Jag var både vig och kunde alla danssteg. Jag hade gått på gymnastik i cirka 6 år.

Dommarna eller vad man nu ska kalla dem bad mig ha tightare kläder till sista provet.
Innan hade jag haft mjukisbyxor och ett linne. Jag gjorde som de bad mig.
Då fick de se min kropp. Så som den verkligen såg ut.
Jag kom inte vidare. Kanske inte så konstigt? Eftersom alla balettdansöser är långa och smala.

Jag tänkte inte så mycket mer på det där, jag var ju så ung.
Började dansa på fritiden istället, men slutade efter ett tag.
Slutade även på gymnastiken då mitt lag lades ner och jag orkade inte börja om i en ny grupp.

Började lågstadiet och höll inte på med någon sport. Hade storlek 27 i jeans och såg ut som en kloss.
Mådde dåligt men gjorde inget åt det.

Fick höra en del kommentarer från olika personer. Tog de flesta väldigt hårt

I högstadiet hade jag gått ner lite grann. Vägde kanske 52 kg och var runt 160 lång.
Träffade mitt ex A, höll vikten väldigt bra med tanke på alla onyttigheter vi åt.

Vi höll i ihop till trean i gymnasiet. Det var då det gick utför. Riktigt ordentligt.
Festade onsdag, fredag och lördag varje vecka. Rörde knappt på mig.
Fick höra från klasskompisar att jag började bli väldigt rund.
Även mina närmsta vänner var orolig för mig eftersom jag inte tog hand om min kropp.

Efter studenten åke jag och en kompis på en fest-resa i tre veckor. Drack varje dag och åt konstant.
Gick upp ca 10 kg på 6 månader. Vägde då 60 kg.
Pappa och mamma såg dirket att jag hade gått upp och frågade vad vi egentligen hade gjort där borta?

Mamma och pappa var väldigt stöttande men jag mådde extremt dåligt, fick inte på mig mina kläder. Jenasen fick jag på mig upp till knäna sedan tog det stopp.
Jag tänkte att fan nu måste jag ta tag i det här och började med shakes. Det höll väl i si sådär en vecka. Så jävla äckligt. Gick i alla fall ner något kilo.

Fick komentaren "har du gått ner i vikt? Det syns, man kan se din haka nu". Av mitt ex. Tog det så otroligt hårt.
Tänker fortfarande på det där. Just dom orden. Var jag verkligen så tjock? Hur kunde jag låta det gå så långt?

Även kollegorna på förra jobbet sa att när jag började där sommaren 2009 (efter studenten) var fet. Men att jag nu såg smalare ut. Visst blev jag glad men inte så kul att höra att man har varit fet. Inte haft någon haka.

Jag höll mig på en vikt på ca 58 kilo fram till Oktober förra året.
Sedan kom min nuvarande kollega med förslaget att vi skulle anmäla oss till tappa. Det var min sporre.
Gick mellan 10 000 - 20 000 steg/dag. Det var perfekt.
Jag gjorde övningar hemma och gick mer och mer.
Men jag tyckte inte att det gav något direkt resultat. Stod liksom stilla och trampade på samma äckliga vikt.

Det var då jag startade bloggen. Mest för mig själv, för att hålla reda på vad jag äter och hur mycket jag rör mig.
Till en början åt jag ca 700 - 1000 kcal per dag.
Men det blev mindre och mindre.

I dagsläget så äter jag ca 300-400 kcal per dag. Dessutom tränar jag så hamnar oftast på noll eller minus.
Får ångest så fort jag äter godis eller liknande.
Är så otroligt rädd att gå upp igen. Vill inte bli tjock.

Den här sommaren är det jag som kommer vara den smala. Även om jag inte är lång så kan jag väl åtminstonde få vara smal?
Nu väger jag 47 kg. Och har aldrig mått bättre! Ska gå ner något kilo till sen är jag nöjd.

Det ända som oroar mig nu är hur jag någonsin ska kunna börja äta normalt igen?
Utan att gå upp dessa kilon.

Kanske om jag motionerar lika mycket och inte äter så mycket pasta, ris & potatis.
Bara på helger? Sedan under veckorna så kan jag äta GI?
Det borde ju funka.
Att jag kanske unnar mig något gott i glass eller godis väg bara på lördagar och bara något litet?

Jag är rädd helt enkelt. Så många frågor som snurrar i mitt huvud som jag så gärna vill ha svar på.
Hur många kalorier per dag kan man egentligen äta för att behålla vikten?

Ber om ursäkt för långt inlägg. Men tack till er som orkade läsa <3