Just nu känner jag mig så himla ynklig, patetisk och värdelös. Skulle ju sova hemma hos mig själv i natt med min älskling. Men när vi skulle åka från hans föräldrar, vi var där och fikade efter middagen, så fick jag panik. All trygghet jag kännt de senaste veckorna hemma hos mamma och pappa var som bortblåsta.
Ringde mamma och grät i telefonen. Sa till henne att jag inte kunde sova hemma i min lägenhet.
Utan henne. Hon gör att jag känner mig trygg. Hon har ett lugn över sig som smittar av sig.
Som igår när vi skulle sova och jag fick min ångestattack (som alltid kommer på kvällarna) så höll hon om mig tills jag somnade. Jag vet inte om M skulle klara av det. Få mig att känna samma lugn som mamma kan.

Sedan allt det här började för ca 3 veckor sedan så har hon varit min klippa och jag kan inte tänka mig min nästsista natt hemma utan henne. Jag behöver henne. Hur ska jag klara mig i 12 veckor utan min mamma?
Om jag inte ens kan klara av en natt i min egna lägenhet med min pojkvän. Som älskar mig så, vilkorslöst. 

Som tur är så är M otroligt förstående. Han blev inte arg utan sa direkt att om du känner dig osäker så är det klart att du ska sova hos dina föräldrar. Åh, vad jag älskar honom! Vi har umgåts hela dagen och bara legat och myst i soffan, kollat på film och suttit på balkongen i solen. Så vi har hunnit ses väldigt mycket idag. Vilket är skönt.
Han är även ledig imorgon så han kommer hit imorgon efter jag har varit hos frisören och ska vara här hela dagen och kvällen. Det är ju alltid något! 

Känner mig så ensam, vilsen och förvirrad i allt det här. I allt det nya.
Med diagnosen, inläggningen på Capio och att spendera hela sommaren på ett sjukhus med personer som jag aldrig träffat förut. Finns det någon där ute som kan hjälpa mig?