Vad som har hänt
Kategori: Allmänt
Jag vet inte riktigt hur eller vart jag ska börja. Så det kanske blir lite rörigt. Men här kommer det.
Var ju som sagt hos läkaren i torsdags eftermiddag. Han tyckte jag hade gått ner väldigt mycket sen vi sågs sist. Så han tvingade mig upp på vågen. Den visade 42,5 kg med kläder och skor. Han ville boka in ett besök till på måndag (idag) tillsammans med min mamma. Jag sa ja.
Har legat helt apatisk och deprimerad hela helgen. Ätit mindre än någonsin för har inte kännt någon matlust på grund av att läkaren ville träffa mig och mamma. Har varit så orolig. Har inte fungerat riktigt. Därav de sena svaren på era fina stöttande kommentarer <3
Har sovit hos mina föräldrar två dagar i helgen, vet egentligen inte varför men jag och mamma har en väldigt bra relation och jag ville bara vara nära henne och bli lite tröstad. Har sovit hemma också, men har mest varit här då jag har varit sjukskriven sen i torsdags och M har jobbat. Har inte velat vara själv då jag bara gråter och gråter.
Som ni kanske vet har dom ju tagit vågen ifrån mig, då alla har märkt att jag har rasat i vikt på sistonde. Dom försöker kontrollera mig och få mig att tänka på annat. Men vad dom inte förstår är att jag blir mer och mer anti mat om jag inte kan få kontrollera min vikt. För hur ska jag våga äta om jag inte vet om jag går upp eller ner i vikt?
Idag var vi i alla fall hos läkaren. Han tyckte jag såg smalare ut, och mycket riktigt med kläder, skor, frukost, te och kaffe i magen så vägde jag 41 kg. Så jag chansar på att jag ligger runt 39-40 kg utan mat och kläder. Lycka? Ja, självklart. Men den här lyckan lär inte vara länge.
Han tog mitt blodtryck och puls, såg orolig ut men sa inget mer. Han berättade att han skulle kontakta SCÄ som ligger på Söder och att han skulle återkomma senare under dagen när han hade fått tag på någon. Mamma satt och grät och berättade hur oroliga alla var. Att jag hade gått ner extremt mycket sen London (bara 3 kg) men antagligen så syns väl det då. Inte för att jag ser någon skillnad. Vi satt där och pratade i drygt en timme. Han sa att jag måste börja med näringsdrycker från och med idag. Och om jag inte vänder på mitt beteende så kommer jag behöva läggas in med dropp.
Näringsdrycken.
Jag och mamma rundade av mötet och M hämtade upp oss. Vi åkte till apoteket och mamma köpte näringsdrycker, som jag ska dricka 3 grånger om dagen, 300 kcal vardera!!!!! :'(
Jag vägrar. Fan. Nu gråter jag igen.
När vi är på ICA maxi så ringer läkaren. Min puls var alldeles för hög och mitt blodtryck för lågt. Han hade inte fått tag på någon från SCÄ men på Capio Anorexi Center. Han hade pratat med någon där. Berättat om min vikt, längd, ålder och blodvärden. Dom hade tagit det väldigt allvarligt och om jag inte vänder mitt beteende så kommer jag bli inlagd med dropp och få akut psykisk hjälp. Kul? Nej!
När mamma och läkaren hade lagt på började hon gråta igen. Sa att läkaren hade skickat en remiss till Capio och att vi måste lägga in en anmälan själva då jag är 22 år. Så jag gjorde det. Det tog emot något enormt, men jag gjorde det bara för att jag orkar inte se mamma och pappa ledsna längre. Förhoppningsvis så räcker det med dagsbehandling, att jag får gå dit och prata med någon typ en dag i veckan.
Vad ska jag göra? Jag är inte ens sjuk, jag har ju nått min målvikt nu.. Jag vill inte gå upp. Vill inte, vill inte, VILL INTE! :'(
Idag har jag ätit för ca 600 kcal. Egentligen ska jag äta 1526 kcal men mamma är glad att jag har fått i mig en näringsdryck och lite middag. Så om jag forsätter vara såhär "duktig" så hoppas jag att dom låter mig vara.
Så nu vet ni hur det ligger till. Jag är sjukskriven, måste bo hos mamma och pappa för att någon måste övervaka mig när jag äter och jag ska börja med behandling mot min "anorexia" som jag anser att jag inte har. Är ju fortfarande fet?
Som tur är, enligt ShapeUp, så ska jag äta 1526 kalorier om dagen för att behålla min vikt på 40 kg. Jag tror och hoppas att så länge jag håller mig runt 1000 kcal per dag och tar minst en promenad om dagen så borde jag inte gå upp. Självklart ska jag trappa upp försiktigt. För just nu får jag panik och mår illa så fort jag stoppar något i munnen. Vill heller inte chocka kroppen.
Alla tips är välkomna, hur jag ska klara mig ur detta helvete det vill säga <3
Tack för allt ert stöd. Ni är guld värda!
Bloggadress: http://harviljamenintekraft.blogg.se/