En ny start

Blir så besviken. Besviken på mina närmsta vänner. Mina så kallade bästa vänner. Dom vet vad jag går igenom. Dom vet att jag varit inlagd i två veckor och avbrutit behandlingen. Dom har smsat med jämna mellanrum under tiden på sjukhuset och velat komma över för att hälsa på. Alla utom några få som inte hört av sig alls. En av dessa vänner har varit min närmsta i flera flera år. Nu när jag är hemma igen så hör ingen av sig. Ingen frågar om jag vill följa med och sola/bada, vilket dom gjort några gånger nu.. Förstår inte varför dom tar avstånd från mig. Är jag verkligen så hemsk att vara med? Är jag en sådan hemsk människa? De enda jag umgås med är min sambo och mamma och pappa. Jag är så patetisk. Har inga vänner och lever ett liv som proana, ett liv där allt jag är fången i min egna kropp. Kan ju knappt ta en promenad utan att få ont i hjärtat.